MixedAdlibitum

Att inte fler fascineras av rymden. Den är ju otrolig!

Jag såg ett stjärnfall ikväll. Nu önskar jag att det fanns en mening med det.

Kan man vara för kräsen? Var jag det? Eller var du det? Eller handlar det bara om att förstå att vi befann oss på olika plan i livet just då? Ja kanske var det så. Vems förlust var det? Kanske var det ämnat att våra vägar bara skulle korsas och att vi båda skulle finna lyckan någon annanstans. Om det är möjligt. Vissa säger att hoppet är det sista som överger människan. Kanske är det så.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Jag är i princip ledig i helgen, känns konstigt. Antingen brukar jag ha jättemycket plugg eller så jobbar jag också. Men nu har jag inte fått all litteratur så jag kan bara läsa några artiklar i helgen. Känns rätt skönt för jag har varit riktigt trött. Skrev tenta i Historia förra fredagen, det tar rätt mycket energi med salstentor. Igår städade jag hela lägeheten och tvättade all tvätt, bädda rent, baka en kaka och bara tog det lugnt efter skolan. Gosade såklart med hundarna och tog en långpromenad. Idag har jag inget inplanerat alls, även det känns riktigt skönt faktiskt. Ska ner till stallet och fixa, sen har jag några samtal som jag måste ringa nu, annars så... ja chilla =)
Jag kanske hinner leta ny musik.
Förövrigt så har jag en liten fundering, är att nöja sig lika med att  vara lycklig? Hur mycket ska man kräva av vardagen egentligen.. Ibland funderar jag på om man har för höga krav. Eller kommer det att typ kännas som att bli träffad av blixten och sen är man jättelycklig en stund. Jag vet ju att lycka är en kortvarig känsla, men den kommer väl och går i såna fall. Och blir alla lyckliga? Tänk om andra har mer oflyt än andra och aldrig får känna den känslan? Oj, deprimerande tanke! Men tänk om det är så?!! Hur mycket ska man arbeta och försöka påverka livet? Är det värt det, man kan ju ändå inte göra så himla mycket för allt kan gå så fort i alla fall, såna krafter som man inte kan påverka som individ.
Hypotetiskt sätt skulle jag kunna ha ett jättebra liv, men i princip skulle något som jag inte kan styra över rasera det på några hundradelssekunder och dålig tajming? Aaa hmm, nu känner jag att jag ska släppa den tanken annars blir det jobbigt. Men grundfrågan handlade väl om lyckan. Kan alla bli det och vad är egentligen lycka.. Tjaa, det är förmodligen upp till var och en att göra det bästa av våra situationer som vi ständigt hamnar i.. I guess.

Just nu skulle jag kunna tänka mig att gå med på att begravas levande.
Min dator håller på att ge upp, min mobil strular, ena hunden blir sjuk, det gick inge vidare på tentan, det känns som jag har nåt konstigt i kroppen, med en mängd symptom.. jag vill som bara sova, och gömma mig. Samtidigt som jag vill att nåt ska hända, den där känslan jag haft jagandes efter mig alldeles för länge nu. Vad vill den? Vad är den ute efter?  
Sen som pricken över i:et är att jag orkar inte kämpa för nåt, jag ger upp allt som jag kanske skulle haft en chans till. Jag vänder nästan allt till de negativa och tror att allt bara ska bli skit. Det är sällan jag blir arg, irriterad eller ens ledsen. Nu blir jag lätt arg och jag irriterar mig på människor rätt fort och jag känner känslan av att vilja gråta konstant ibland. Är jag deprimerad?

Har ni någongång kännt känslan där man inte vet om man mår bra eller dåligt? Blir man tillfrågad eller om man tänker efter så är ens liv helt okej. Men, vad är det som ibland bara spökar till det och gör så att man stundvis helt plötsligt bara vill börja gråta? Lever man i förnekelse eller är det helt "normalt" att man mår lite ospecificerat dåligt ibland? Alla har givetvis sina personliga tankar och problem, man tänker ju olika. För mig är ångesten mitt största hot mot mitt välbefinnande, det är inte lätt att kunna vända den till något positivt. Sen är det säkert också en definitionsfråga på hur man egentligen mår. Jag tror i och för sig att jag mår bättre än stora delar av den svenska befolkningen. Men man måste ha nått botten för att sen kunna uppskatta och veta hur det är att må bra har jag hört.

Man måste dö några gånger innan man kan leva som Håkan sjunger.

Här är en del av en annan Håkan låt:

Blitt sparkad runt några gånger
Som en del måste bli
För att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Men när du var med mig
Musiken slutade aldrig
Du bara får mig att hänga, hänga kvar
För jag tror
När vi går genom tiden
Att allt det bästa
Inte hänt än

Vilsen. Känslan är total förvirring. Hur mycket energi är värd att förlora på något som är så osäkert?
Ibland kanske det bästa är att sätta punkt.

 

Kärlek.

Värmen lockar verkligen fram folk från alla små bon och vrår. Det är en underbar känsla att en helt vanlig vardagkväll mitt i veckan kunna se så mycket olika slags människor. Det känns som i luften att det är en bra stämning och att värmen uppskattas. Jag cyklade förbi ett helt störtskönt gäng sittandes i en park på väg hem från jobbet ikväll. De var säkert 7-8 killar i oliks frisyrer, de flesta hade dreads och de spelade på instrument som jag inte kan namnen på. Det var glädje och goda vänner, det märktes. Jag tänkte för mig själv att jag var grymt sugen på att cykla dit, kliva av cyklen och fråga om jag bara kunde få hänga med dem ett tag. Det som jag tycker är mest roligt i det hela är att detta grabbgäng med stor sannolikhet hade utan tvekan tagit mig med i gänget för en kväll, kanske att jag till och med hade fått några nya vänner. Men ja, varför törs man (jag) inte vara så pass frimodig och bara göra en sån sak? Feghet kanske, förnuft, rädsla, blyghet, ja faktorerna kan vara många, kanske till och med begränsande ibland.


Jag hade  Stefan Sundström – Boy Boy ville sjöman bli spelandes i mina hörlurar när jag passerade gänget. Bra sommarlåt förövrigt.

Med ett glas vitt i handen och ett härligt tryck i högtalarna har min matta kropp tagit plats i soffan. Känslan av att varit isolerad i en veckas tid har lämnat sina spår. Tentan skrevs precis och jag känner mig explosiv, inte av glädje vilket det borde vara utan mer ett fyrverkeri av alla känslor man kan komma på. Ett lager har sparats som jag fått tygla under tentaplugget som nu skulle vilja läcka ut ur varenda por i min hud... Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Är jag glad eller ledsen? Det är min första helt lediga helg som jag absolut inte ens kan plugga på om jag ens skulle vilja och jag känner mig matt, uttråkad och trött. Vart är lättnaden, glädjen och lusten av att vilja fira??
Vila! Det är vila som behövs.
I helgen ska jag göra allt som faller mig in om det så är inget. Punkt.

 

Kan man glömma bort hur mycket man älskar någon??

Hur stor är skillnaden mellan folk egentligen? Vart går gränsen för att nån är för fin för en annan människa? När passar man ej in i ett sällskap? Har allt med statusen att göra, eller är allt individuellt? En högt utbildad man i Stockholm väljer kanske inte en tjej som har låg status och inte har utseende för sig. Det känns som de automatiskt letar efter tjejer med staus och som ser bra ut, helst mer än medel.
Hur många som har hög status vågar att bryta normen och att visa upp en flickvän med sämre status och annorlunda utseende?
Det krävs nog mod och en stor personlighet till det.
Inte konstigt att folk med lägre status ofta mer eller mindre dras till människor på sin egen nivå, man platsar inte in vart som helst. Man går automatisk in ur ett underläge, även här tror jag att man måste skina igenom med något speciellt för att få människor från andra "klasser" att fastna eller ens se en.
Det är ett konstigt system vi går efter i denna värld, alla strävar vi efter jämnställdhet eller hur?  
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta, men just nu har jag jätte mkt plugg, åter till det och en red bull.

 

Ikväll blixtrade och åskade det ute, det kom upp gamla känslor inom mig som jag fick svårt att behärska, det blev en inre strid. det fick mig att tänka på en vän jag inte längre har. Det gjorde mig ledsen och fick mig att känna mig ensam för en stund. Minnen dök upp som jag helst tränger undan igen, inte nu, kanske sen men inte just nu...
Denna låt fick mig att plötsligt fälla en tår, det är en låt som jag har starka minnen förknippade till. 
God natt gott folk.