Glöm inte bort de lilla

Att inte fler fascineras av rymden. Den är ju otrolig!
Stanna upp ibland och ta en stund för dig själv, titta upp på stjärnhimlen och bara se de fina och otroliga. Jag tycker att det är häftigt. 

Citat


Sad Eyes

Det finns så otroligt många jag saknar, listan kan göras lång men du är en av dem jag tänker på dagligen.
 
 
 
 
 
 
 

Onneksi olkoon Nadal!


Jag skriker inombords
men ingen hör
Hur blev det såhär,
vad gick fel

Jag söker svar som
jag inte vill ha
Minnena, tystnaden, saknaden

Hur ska man veta vad det rätta är
Jag var för naiv
Alla var tysta
Alla är tysta

Tomrummet behöver fyllas
Namn kan ej formuleras längre







Nattens låt: Feist, Inside and out


Heart Of Glass


Jag blev påmind om mitt förflutna

Jag blev rädd och isolerad mig

Jag blev en annan människa igen

En människa jag föröker att glömma

Den mentala osäkerheten sätter fysiska hinder

Denna gång räckte det med en röst

Koma

Jag kommer att försvinna in i min egen värld för en stund, jag har precis fått en otroligt svår hemtenta, det är egentligen inte rimligt att den ska se ut som den gör jag skulle kunna spy hur mycket galla som helst över detta, men orkar inte, jag går in i min tentakoma nu och återkommer på fredag och får försöka göra det bästa av situationen. Nu ska jag göra kväll efter snart 11h konstant pluggande.. Tar tag i det jobbigaste imorgon och torsdag och förhoppningsvis bara finslipning fredag morgon!



Vi lever i en tid av för mycket arbete och för lite bildning;
en tid då människor är så flitiga att det blir dumma.

(Oscar Wilde)

Sista scenen

Jag är påväg hem

Skär längs gränsen,
balanserar
som en nyfödd

Står i dörröppningen
till ett stort mörkt rum,
begrundar
utan att gå in

Mitt ansikte
speglas i fönstret,
flyter fram
över skog och lador

Utanför,
under sorgens välvda vinge
ligger hoppet
och allt det vackra
som rymmer

min sinnesro

暴力

~*~

Det saknas något, känns som våld.
Slag, sparkar, ilska, brutna ben, blod,
blåmärken, öppna sår, en annan smärta.
Ge mig våld någon,
Våld!



One


Nattvisan för i kväll


Avtrubbad




Don´t You Cry

Plötsligt är du  inte längre
med som förr,
inte alls
som du en gång var

Du är för mig
dold och gömd
som en dimma,
bortom
och höljd

Ingen ser åt mitt håll
när jag glider in
över skolgården
obemärkt,
ständigt påmind

och inuti mitt hjärta
blåser vinden ett hål,
som du borde fylla

tänkvärt

"Mycket få människor lever idag - de flesta gör förberedelser för att leva i morgon"

Aprés Moi

Hur gör man när man vill synas, när man bara önskar att någon ska se just dig? Kanske till och med titta lite extra? Hur går man tillväga för att inte verka för ivrig? Varför måste livet gå ut på att göra så många chansningar och så många val? Varför ska det alltid vara så många stora känslor som alltid ställs på spel? Vad är vitsen? Eller är det bara vissa personer som känner extra mycket? Vi "tänkare" kanske tar åt oss extra mycket, vi kanske är fegare än andra och tar åt oss hårdare om vi "misslyckas" med något? Vi kanske bryter ner allt till molekyler och analyserar  sönder det som finns kvar... Kan detta vara brist på självförtroende eller är vi bara såna som personer, kommer vi alltid vara så här? Är det positivt eller negativt, kan man vända det till enbart fördelar?
Tänk att kunna skina som en leende ängel!

Skam och skuld.

Jag är inte
en schlager.
Jag råkar bara handla
om samma saker.
Jag har en slagdänga
i hjärnskålen.
Jag skrider som ett luciatåg
mellan sängkläderna.
Jag skiner
som en kristallkrona
i mina inre tomrum.
Fästmän
med felaktiga bruksanvisningar
ligger förtöjda i bakvattnet.
Jag är mitt eget
decilitermått av smärta.
Pillerburkar. Blåmärken. Puderdosor.
Flyhänta justeringar
av klara kalla faktas
regelbundna skönhet.
Och en blind brevbärare.
Alldeles för många adressater.
Ingen avsändare.
Skam och skuld.



Detta var en text som vi fick arbeta med på skolan idag, den är skriven av författaren Kristina Lugn. Det vore jätte kul om ni läser texten några gånger och skriver en kommentar om vad ni tror att den handlar om. Skulle vara roligt att jämföra allas olika syn på texten och dess innehåll.
Man tolkar ofta texten på egna erfarenheter och kunskaper.

Still Alive

Ett leende kostar mindre än elektriskt ljus och ändå lyser det upp mer i ett hem.

Omnia mea mecum porto

Citatet "kärlek övervinner allt", stämmer inte alltid. Det är så mycket som kan gå fel även om man älskar varandra.. Jag tror att alla så småningom kommer att inse det, annars e man kankse ensam om att inte få göra det.. Men min önskan vore att kärleken skulle övervinna allt på denna jord, men det är en för stor önskan. Alla är vi olika, alla tänker olika, alla reagerar olika, alla har varit med om olika saker här i livet.. Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det. Man får försöka att vara stark och göra det bäst man kan av det. Kom ihåg att man är regissör åt sitt eget liv..
Alla vill bli älskad.

Är allt verkligen bra att minnas..?





Hon är vacker. Och denna låt har gått om och om igen hos mig ikväll.

Inga ord räcker till

Min värsta dröm som jag haft i flera år har idag nästan konstaterats sann.. Jag är rädd att den kommer att slå in och förverkligas. Jag är sårad, besviken, sviken, ledsen, arg, och tom..

Trodde inte någon kunde sjunka så lågt, speciellt inte du?! Så fel man kan ha, så dåligt man kan känna en person man stod så nära.. Jag kan nog inte förlåta.. Jag är inte stark nog, jag måste glömma.



Ibland krävs det inte mer, ett bevis på styrka.

Hur får man ett bra slut på något stort?



"Den som växer och blir stor
 vet exakt vart värken bor
 om hon nångång tittat in, innanför sitt skinn,
 de är du som väljer så var noga med ditt val
 det är ändå du som väljer vem du är"


-Olle Ljungström

Long time ago..

Jag saknar somrarna på gården, det var så fridfullt att kliva upp ur sängen på mornarna, att ta på sig de slitna shortsen och ett linne för att sedan sätta sig på bron och andas in den varma sommarluften.
Det mest underbara var att se mamma komma från lagårn med ett milt leende på läpparna. Hon satte sig oftas bredvid mig med en kopp kaffe. Hönsen gick och sprätte, korna var på bete, hundarna sprang lösa och min alldeles egna häst stod och vänta på våran morgonpusstund...
Mina bröder kom ner från övervåningen allt eftersom de vaknade.
Vetenskapen och känslan om att mormor snart kom ut och gjorde oss sällskap är nu omöjlig att beskriva.
Det var en speciell känsla, ett speciellt lugn, det var andra tider.
Vi var samlade. 


Tidigare inlägg
RSS 2.0