Kärlek har svikit
Jag Vill Ha Allting
Min kära, enda vän
Jag vill ha allting
Du älskar mig
Och jag vill ha dig...
Jag tror jag ska kasta mig igenom ditt fönster
Rusa rakt in i ditt liv
Du har lämnat mig på den jävligaste av platser
Och jag vill ha dig
På TV:n säger dom att kärlek finns runt omkring oss
Och astronauterna kan känna det långt bort
Kärlek har svikit mig allt för många gånger
Och jag vill ha dig...
Jag tror jag måste lämna allt bakom mig igen
Och jag tror vi måste starta om på nytt
Du har lämnat mig på den jävligaste av platser
Och jag vill ha dig...
Och jag vill ha dig...
Text av Håkan Hellström
Desperat!
Jag börjar bli fruktansvärt less och arg och faktiskt ledsen om jag skulle känna efter...
Jag vill inte leva det här livet! Är det normalt att de är så här i samhället, i staden jag bor i? Är det den lilla "lant" flickan som är ovetande och känslig? Är det här en del i vardagen eller är det bara jag som råkar ut för det och kanske några få procent till?
Eller är det så att alla någongång råkar ut för det här?
Jag har stått ut så länge nu och känner mig så hjälplös, jag kan inte göra nåt som gör någon skillnad. Är jag den enda som blir drabbad eller är det flera i just det här området?
Är det en liten grej som jag gör stor?
Jag tycker inte om att oroa mamma men jag känner att jag måste ringa henne för att prata varje gång det hänt nåt nytt. Förlåt mamma för att jag alltid lyckas med det omöjliga!
Jag vill verkligen inte ha det så här, jag önskar verkligen att ni slutar nu. Vad har ni för liv? Det kan ju absolut inte innehålla något mer än min vardag och vad jag gör och vilka jag umgås med.
Om det ändå finns nåt som kan hjälpa er så att ni ger fan i mig.. Vad är ni ute efter? Eller är ni så pass sjuka så att ni inte tänker så? Men det måste vara nåt som "drar" er, vad får er att fortsätta?
Jag vet att jag har era blickar på mig varje gång jag går ut... Vad får er att ha modet till att stå utanför vårat fönster och bara stirra in? Eller när ni förföljer mig med max två decimeters avstånd för att kunna titta in i lägenheten när jag låser upp dörren? Vilken normal människa skulle göra något sådant? Ni står ute i vårat trapphus och väntar på? Vad? Att vi ska gå ut? Jag vet att ni står där.. Ni bor inte ens i samma trapphus som oss! Ni ringer mig och mina anhöriga och med jämna mellanrum går ni och känner på vårat dörrhandtag!!!
Är det fel utav mig att känna och reagera så här?
Men jag vill inte leva i ett mörker och känna mig förföljd, jag har gjort allt för att hålla mig utanför och inte bry mig men det verkar inte hjälpa, de ger inte upp..
Om någon av er har tips eller idéer på hur jag kan göra, snälla hjälp... Börjar känna mig desperat. Och det är inte så lätt att hitta ny lägenhet, men jag letar ivrigt..
Vad värmer inte..
Vägen framför dig..
Provrum...
Det kan nästan vara lite deprimerande ibland.. Ser folk mig på det här sättet, ser jag ut så här?
Men idag tror jag att jag kom på anlednigen till varför jag oftast ser trist ut i provrummen!!!
Det beror på bakgrunden! Jag matchar inte alla bakgrunder i provrummen helt enkelt.. Efter att varit i minst tre olika butiker i dag, så upptäckte jag en sån stor skillnad i det sista provrummet jag var i, hade en ganska stark rosafärg som bakgrund och jag såg ut som en helt annan människa nästan, jag var ju fin! Det var ett bra sätt att avsluta dagens shopping på!
Konstigt att de inte lägger ner mer tid och pengar på att göra provrummen lite mer annorlunda och inte hålla fast vid de trista vanliga färgerna!
En hyllning till alla butiker som har provrum med nåt extra och som vågar sticka ut!
Längtar tills...
Ikväll läser jag organisk kemi, har prov imorgon och det känns lite tungt känner mig inte helt förberedd.
Så jag har inte så mycket tid över just nu att tänka på annat, men jag ska försöka få till några intressanta inlägg snart!
Knäppt!?
"Jag körde hem men tog fel på hus och kolliderade med ett träd som inte finns på min tomt."
Ur skadeanmälan till försäkringsbolag
Undra om personen i fråga fick ut nåt på försäkringen...
En lite försenad "Kris"
Jag tror att jag är påväg in i en lite försenad 20-årskris... Vilket kanske inte känns allt för bra.. Det är jätte löjligt men, jag tror det började lite smått med att jag har vid vissa tillfällen en liten rynka i pannan, usch vad det ordet kändes obekvämt..
Sen kändes det som att de mesta bara var konstigt å jag såg helt plötsligt bara fel på mig själv.. Jag brukar dock inte va så hård mot mig själv i vanliga fall.. Tänkte ge några exempel på några otroligt snabba tankar som flög förbi när jag stod framför badrumsspegeln ikväll..
-Shit 23år och en rynka i pannan, undra om det är normalt, eller är jag det enda fallet? Vad beror den på, rynkar jag mycket på pannan, är jag ofta bekymrad, finns den alltid där eller har jag bara inte brytt mig om den förut?
Och när jag funderar på om det är nomalt att ha en rynka vid 23 års ålder, kommer jag automatiskt in på området familj; är det dags att skaffa familj, gifta sig, köpa lägenhet?
Vad ska jag bli när jag blir stor, tänk om jag inte kommer in på utbildningen jag sökt till hösten? Vad ska jag göra istället?
Tänk om jag gör fel val?
-Oj jag skulle verkligen behöva färga om mitt hår, men... Vad ska jag ta för färg denna gång? Ska jag våga göra det själv? Eller ska jag ta av min stackars sparpengar och gå till frisören? Ska jag göra det enfärgat eller ska jag ha slingor? Undra vad som kommer att vara inne i vår...
Jag börjar känna mig tjock också, nu måste jag börja träna på riktigt, måste inhandla ett par gympaskor..
Ååå jag har nog en riktig rynka i panna iaf, jag hade nog hoppats på att den skulle vara borta när jag återkom till the real life igen...
Och jag är ju som jag är, börjar analysera varför jag får med mig alla dessa tankar pga av en ynka liten rynka som jag förmodligen inte brytt mig om i vanliga fall...
Mår jag inte lika bra som jag brukar göra, varför gör jag inte det isf? Den enda bra anlednigen jag kom på att det kan bero på är att jag känner mig mer stressad än vanligt, ska skriva högskoleprovet på lördag och fick reda på idag att jag har prov i kemi på tisdag, så man kan lungt säga att jag vet vad jag ska göra till helgen.. Och det är så mkt "små saker" runtomkring som också ska göras..
Men det är inget att gräva ner sig i, det är snart överstökat och man får nåt annat att tänka på en stund.
Att man är skapt för att kunna tänka så många tankar samtidigt och på en sån kort stund..
Och ändå kände jag att det var fler tankar som ville komma in och stressa upp mig ännu mer, men jag tror att min kropp sa ifrån åt mig, blev nog lite mycket och då har jag bara skrivit ner några exempel..
Lite kul ändå att det väckte så mycket tankar, hoppas jag vaknar och se mig själv som jag brukar imorgon igen.
Vad är lycka?
Känns det bara underbart eller som att man svävar på moln hela dagarna, har man en sån där lyckokänsla i magen?
Eller kan man vara världens lyckligaste utan att det känns nåt speciellt? Eller måste man ha den där "känslan"?
Tänk om det är en känsla som man letat efter så länge och när allt känns som att nu borde den där känslan dyka upp, när man har allt som man trodde man skulle bli lycklig av, tänk om den inte dyker upp då?
Vad beror det på?
Är det så enkelt att man inte är lycklig då eller kan man vara lycklig fast känslan inte är som man föreställt sig?
Eller håller man tillbaka känslorna av någon anledning utan att direkt vara medveten om det?
Kan det vara lite "slowmotion" det kommer efter ett tag, det tar lite tid bara? Eller kan det bara vara svårt att acceptera det? Varför ska det vara så svårt att acceptera det? Är man inte värd att vara lycklig?
Eller kan det vara för att man är rädd för att bli sviken?
Hänger allt på att det bara är att släppa taget, våga ta allt som det kommer, lev och va lycklig?!
