MixedAdlibitum

Detta är en rolig "faktauppsats" om en ko som jag hörde på rix fm, där sa de att den var skriven av en mellanstadieelev men jag vet inte,  jag tyckte den spåra ur lite på slutet.. Men ni får väl avgöra vad ni tror?! Lite rolig var den iaf :-) 

Nyttan med Kon

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta
på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall dö. Men
det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan - Den nedersta sidan - Den främre
sidan - Den bakre sidan - Den ena sidan - Den andra sidan- Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha
något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom
kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon
har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kalles mule. Det
är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort
flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan - Och den ena sidan - Och den andra sidan, är det bara
hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon.
Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när
mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir
mjölken sur... men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra
ben... Dom heter ko-ben. Dom kan också användas till att dra ut spikar med.
Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom
feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål.                                                                                                                      
Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har gott luktsinne... Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons
valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också.
Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter ko-fångare. Den
sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i
tetror som vi kan köpa i affären. Kons fyra ben skickas till
snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt
mycket.

Lärarens kommentar: Jag har aldrig läst något liknande!

                          

Ibland blir jag bara så less på hur folk kan bete sig, att man kan vara så otrevlig och egoistisk, varför är människan skapt så olika, och det är väl bara människan som jag vet som sviker och med flit skadar någon annan individ? Och dessutom kan må bra efter det, hur friskt är det? Människan kan dessutom tänka ut en grym hämnd..
Varför är det så svårt att bara vara glad, trevlig och positiv?
Nuförtiden ligger man risigt till att vara för godtrogen.. Det tycker jag är illa.. Mycket illa.
Anledningen att det blev just det här temat i inlägget är för att jag nyss blev väldigt irriterad på en jag känner som gick bakom ryggen på mig, vilket jag tycker är helt fel, har man nåt att säga kan man väl ta upp det med den inblandade, inte vara en sån ynkrygg som inte törs ta upp det och då gå till andra och vränga om sanningen till dennes fördel. Så dålig stil!
Jag kände att jag först blev ledsen och irriterad och sen väldigt arg, visst tänker man stygga och elaka tankar bland men jag kan iaf styra min ilska hyffsat! ;-)  

Rubriken är på finska och betyder "en mycket irriterad stämning"

          

Jag tror att jag är påväg in i en lite försenad 20-årskris... Vilket kanske inte känns allt för bra.. Det är jätte löjligt men, jag tror det började lite smått med att jag har vid vissa tillfällen en liten rynka i pannan, usch vad det ordet kändes obekvämt..
Sen kändes det som att de mesta bara var konstigt å jag såg helt plötsligt bara fel på mig själv.. Jag brukar dock inte va så hård mot mig själv i vanliga fall.. Tänkte ge några exempel på några otroligt snabba tankar som flög förbi när jag stod framför badrumsspegeln ikväll..
-Shit 23år och en rynka i pannan, undra om det är normalt, eller är jag det enda fallet? Vad beror den på, rynkar jag mycket på pannan, är jag ofta bekymrad, finns den alltid där eller har jag bara inte brytt mig om den förut?
Och när jag funderar på om det är nomalt att ha en rynka vid 23 års ålder, kommer jag automatiskt in på området familj; är det dags att skaffa familj, gifta sig, köpa lägenhet?
Vad ska jag bli när jag blir stor, tänk om jag inte kommer in på utbildningen jag sökt till hösten? Vad ska jag göra istället?
Tänk om jag gör fel val?
-Oj jag skulle verkligen behöva färga om mitt hår, men... Vad ska jag ta för färg denna gång? Ska jag våga göra det själv? Eller ska jag ta av min stackars sparpengar och gå till frisören? Ska jag göra det enfärgat eller ska jag ha slingor? Undra vad som kommer att vara inne i vår...
Jag börjar känna mig tjock också, nu måste jag börja träna på riktigt, måste inhandla ett par gympaskor..
Ååå jag har nog en riktig rynka i panna iaf, jag hade nog hoppats på att den skulle vara borta när jag återkom till the real life igen...
Och jag är ju som jag är, börjar analysera varför jag får med mig alla dessa tankar pga av en ynka liten rynka som jag förmodligen inte brytt mig om i vanliga fall...
Mår jag inte lika bra som jag brukar göra, varför gör jag inte det isf? Den enda bra anlednigen jag kom på att det kan bero på är att jag känner mig mer stressad än vanligt, ska skriva högskoleprovet på lördag och fick reda på idag att jag har prov i kemi på tisdag, så man kan lungt säga att jag vet vad jag ska göra till helgen.. Och det är så mkt "små saker" runtomkring som också ska göras..
Men det är inget att gräva ner sig i, det är snart överstökat och man får nåt annat att tänka på en stund.
Att man är skapt för att kunna tänka så många tankar samtidigt och på en sån kort stund..
Och ändå kände jag att det var fler tankar som ville komma in och stressa upp mig ännu mer, men jag tror att min kropp sa ifrån åt mig, blev nog lite mycket och då har jag bara skrivit ner några exempel..
Lite kul ändå att det väckte så mycket tankar, hoppas jag vaknar och se mig själv som jag brukar imorgon igen.

När ordet skilsmässa kommer på tal, då är det ganska seriöst och stort va? Ingen vill väl prata om skilsmässa om man har det bra i ett förhållande?
Det måste vara som ett stort timglas som man väntar på att sanden ska rinna ut i..
Att det bara kan gå åt ett håll om man bara har nämnt ordet skilsmässa..
Men vissa vänder säkert på timglaset några gånger för att de inte törs eller riktigt våga känna efter hur man egentligen mår och känner, utan drar ut på det..
Man vill inte se suddigt man vill se klart och försöka förstå, för båda parters skull.
Kan man rädda ett förhållande i en sån situation? Eller är det dömt att misslyckas? Ger man upp för lätt? Har samhället gjort så att de inte är nån stor grej att skiljas sig längre..
Eller ska man försöka rädda det? Eller har man bara vuxit ifrån varandra, glidit isär, varit med om en stor förändring..
Teoretiskt sätt har man redan gjort slut när man sagt ordet skilsmässa för första gången va?


                                                       

När kan man egentligen börja kalla en vän för en vän? Vart går gränsen för att vara bekant och vän? Måste man umgås visst mycket för att kunna vara vänner? Eller är det en känsla som kommer att kännas rätt och att man då vet att man är vänner eller kommer att bli vänner?
När man precis har träffat en ny "kandidat" till vän ska det gå en viss tid tills att man kan kalla det vänskap?
Hur vet man att den andra personen i fråga känner likadant?
Ska man bara våga ta steget till att försöka hitta på något tillsammans för att lära känna varandra bättre eller för att känna om man kan få en riktigt bra vänskap?
Anlednigen till att jag kanske funderar så mycket över det här just nu är för att jag brukar umgås med en tjej på en utav mina lektioner 2 dagar i veckan, jag gillar henne jätte mycket och vi pratar mer och mer och jag trivs i hennes närvaro. 
Jag skulle gärna lära känna henne mer, samtidigt som jag är lite skraj över att vi absolut inte matchar!
Visst det är säkert knäppt utav mig att tänka så, men jag tycker att vänskap är något ganska stort.
Om man känner att det inte riktigt funkar som man tänkt sig eller att  det inte känns riktigt bekvämt, ska man behålla den "vänskapen" som blir då? Och vad kallas den vänskapen?
Kan man ha olika slags vänner? Eller finns det bara en sort? En äkta sort?