MixedAdlibitum

Jag pratade med en utav mina gamla jobbarkompisar igår och de har verkligen fullt upp utan mig! När jag fanns där för dom var mina arbetsuppgifter att sätta dem i arbete och se till så att de hade material för att kunna göra de dom skulle! Även se till så att de jobbade på bra och att vi hann med tidsmässigt! .
Hård men rättvis.. : )
Jag trivdes med att bestämma och ha ansvar men efter 3 1/5 år på samma ställe tyckte jag att jag kunde det där jobbet utan och innan.. Fast jag hade hyffsat betalt och bra arbetskamrater tog jag det stora steget in till chefen och sa upp mig! 
Så nu har jag och min hund flyttat ner till Uppsala och pluggar.. 
Fick nästan lite dåligt samvete när vi pratades vid igår, det är 2 stycken relativt nya tjejer där, en utav dom var jag med och anställde och hon har väldigt mycket frånvaro nu, hade träffat nån ny snubbe som hon hellre umgås med än sina trevliga arbetskompisar.. Det känns trist ,hon som precis fått fast tjänst, eller tillsvidare som det nu heter.. Den andra tjejen som dom tagit in, var jag med att intervjua och kände att hon kanske inte riktigt var rätt för just det jobbet.. Men efter jag slutat tog dom in henne och ja, hon har också mkt frånvaro och sjukskrivningar! Tänk om de bara lyssnat på mig! Är det lite elakt att tänka så? Lite rätt åt dom? 
Jag ska nog titta in där och säga hej när jag åker hem i påsk! 
De hade det tydligen väldigt stökigt och absolut ingen ordning där nu! Inget som jag hade accepterat! Känns skönt att de saknar mig!
Att känna att man var lite respekterad!