MixedAdlibitum

Idag har jag varit och provridit en halvblodsvallack, det var skoj! Så kul att rida igen, var längesen sist nu. Jag vet inte riktigt än hur det blir, jag ska bestämma mig tills imorgon. :-/

Jag har även bakat en tårta som blev riktigt smaskens!! :-)
Snövit tårta, här får ni receptet om ni får lust att testa den nångång!

 (ca 10 personer)
Ugnstemp 125º, 45-60 minuter

Maräng
1 dl äggvita (ca 4 ägg)
några droppar ättikssprit
2 dl socker
(eller köp färdiga marängbottnar)

Gör så här:
Markera tre cirklar ca 20 cm i diameter på bakplåtspapper (eller två lite
större).
Blanda äggvita, socker och ättika i en stor rostfri bunke.
Placera bunken i en kastrull med lite kokande vatten. Bunkens kanter skall sluta tätt mot kastrullkanten!
Vispa oavbrutet, gärna med elvisp, tills smeten blir tjock och fast. Spritsa eller bred ut smeten jämt på mallen.
Sätt in båda plåtarna samtidigt och grädda 45-60 minuter. Låt plåtarna byta plats efter halva gräddnings tiden.
Låt bottnarna kallna och lossa dem från pappret.

Smet
3 äggulor
¾ dl socker
¾ dl vispgrädde
50 g smör
60 g mörk choklad

Gör så här:
Blanda äggula, socker och grädde i en kastrull.
 Sjud upp på svag värme, till det tjocknar.
Tillsätt smör och choklad, klickvis. Till allt smällt ihop.
Ställ in i kyl för att svalna.
Övrigt:
4 dl vispgrädde
riven vit choklad

Maräng + smet + maräng + grädde(toppigt) + riv över vit choklad. Dekorera
gärna med en liten marsipanros + blad, eller nåt annat fint :-)

Oj, vad trött jag har varit denna vecka, jag har pendlat till Vallentuna, jag har inte klivit upp så här tidigt på länge och allt kändes så ostrukturerat och flummigt på skolan där jag var så man blev helt slutkörd. Men nu är man ju en erfarenhet rikare!
Sen ringde mamma och väckte mig i morse, hon hade hitta igen min skatt Duljea! Både mamma och jag har varit väldigt "oroliga" och rädda för att hon ska ha det dåligt eller må väldigt dåligt, så ingen av oss har egentligen vågat leta efter henne.. Jag sökte på henne på atg:s sida för nån vecka sedan och konstaterade att hon var såld. Nu googlade mamma på hennes namn och fick fram en blogg så jag har fått lite info om hur hon har det! Det känns lite annorlunda att få se henne igen. Jag blev väldigt rörd, glad, ledsen på samma gång..

Älskar dig vännen!

En bekant till mig har avlidit, jag hoppas han blir väl emottagen dit han kommer, han med flera har fått svar på gåtan vad som händer efter det här livet och jag med flera kommer minnas honom resten utav våra liv.
Jag tänker på hans söner som mist sin far..

Just nu sitter jag på vardagsrumssoffan och tänkte komma på något klyftigt att skriva, jag har precis tänt lite ljus och hör hur regnet smattrar mot fönsterbrädat.. Det är en aning mörkt så det finns risk för lite stavfel då jag inte ser tangenterna så bra.. :-/
Mina tankar börjar snurra och jag blir lite lätt deprimerad, det är en sån här dag då man känner att det bara är sluta hoppas på att det ska bli uppehåll, för det kommer inte att sluta regna på några dagar... 
Jag har funderat lite på ensamheten, vi människor är ju trots allt skapta för att hålla ihop och leva tillsammans med andra, varför har det då blivit så svårt för vissa att göra de? Finns det människor som verkligen trivs med att vara ensam, eller är de bara dålig på att ta kontakt, skapa relationer, behålla relationer, inte intresserade av att umgås med andra och dela med sig? Vissa kanske har svårt att få någon att fatta tycke om sig, men det finns ju så många olika sätt nu att gå tillväga på.. Vissa väljer nog ensamheten, men varför?
När man får den känslan kan man känna sig så fruktansvärt ynklig och liten och obetydelsefull.. Det kan vara en sån STARK känsla, man kan må så himla dåligt utav den, är det något som alla känner någongång? Hur ofta är normalt? Har många svårt att fastna i den känslan? För vissa krävs det säkert inte så mkt för att man ska ta sig ur det medans andra har det jätte tungt, vems ansvar är det att se till att de inte stannar där, i det mörka, dystra? Är det helt upp till var och en eller är det upp till de i ens omgivning? Ska de agera, det är nog för mycket att begära va? Det är inte så många som törs fråga. säga till eller stötta när en person mår dåligt eller har grävt ner sig i sin ensamhet, de kan bli svåra att nå och man orkar inte stötta hur längesom helst.. Hur kommer det sig att vissa känner sig ensam fast de har allt man kan tänka sig? Är man för kräsen? Vad kan det vara som fattas? Man har folk runt omkring sig men känner sig ensam ändå, vad är det som är fel? Är det sättet man är på eller omgivningen eller siter det ännu längre in?? 
Oj jag behöver sol känner jag, alldeles för mycket grubbel...