Tomheten är grym
Just nu sitter jag på vardagsrumssoffan och tänkte komma på något klyftigt att skriva, jag har precis tänt lite ljus och hör hur regnet smattrar mot fönsterbrädat.. Det är en aning mörkt så det finns risk för lite stavfel då jag inte ser tangenterna så bra.. :-/
Mina tankar börjar snurra och jag blir lite lätt deprimerad, det är en sån här dag då man känner att det bara är sluta hoppas på att det ska bli uppehåll, för det kommer inte att sluta regna på några dagar...
Jag har funderat lite på ensamheten, vi människor är ju trots allt skapta för att hålla ihop och leva tillsammans med andra, varför har det då blivit så svårt för vissa att göra de? Finns det människor som verkligen trivs med att vara ensam, eller är de bara dålig på att ta kontakt, skapa relationer, behålla relationer, inte intresserade av att umgås med andra och dela med sig? Vissa kanske har svårt att få någon att fatta tycke om sig, men det finns ju så många olika sätt nu att gå tillväga på.. Vissa väljer nog ensamheten, men varför?
När man får den känslan kan man känna sig så fruktansvärt ynklig och liten och obetydelsefull.. Det kan vara en sån STARK känsla, man kan må så himla dåligt utav den, är det något som alla känner någongång? Hur ofta är normalt? Har många svårt att fastna i den känslan? För vissa krävs det säkert inte så mkt för att man ska ta sig ur det medans andra har det jätte tungt, vems ansvar är det att se till att de inte stannar där, i det mörka, dystra? Är det helt upp till var och en eller är det upp till de i ens omgivning? Ska de agera, det är nog för mycket att begära va? Det är inte så många som törs fråga. säga till eller stötta när en person mår dåligt eller har grävt ner sig i sin ensamhet, de kan bli svåra att nå och man orkar inte stötta hur längesom helst.. Hur kommer det sig att vissa känner sig ensam fast de har allt man kan tänka sig? Är man för kräsen? Vad kan det vara som fattas? Man har folk runt omkring sig men känner sig ensam ändå, vad är det som är fel? Är det sättet man är på eller omgivningen eller siter det ännu längre in??
Oj jag behöver sol känner jag, alldeles för mycket grubbel...
Mina tankar börjar snurra och jag blir lite lätt deprimerad, det är en sån här dag då man känner att det bara är sluta hoppas på att det ska bli uppehåll, för det kommer inte att sluta regna på några dagar...
Jag har funderat lite på ensamheten, vi människor är ju trots allt skapta för att hålla ihop och leva tillsammans med andra, varför har det då blivit så svårt för vissa att göra de? Finns det människor som verkligen trivs med att vara ensam, eller är de bara dålig på att ta kontakt, skapa relationer, behålla relationer, inte intresserade av att umgås med andra och dela med sig? Vissa kanske har svårt att få någon att fatta tycke om sig, men det finns ju så många olika sätt nu att gå tillväga på.. Vissa väljer nog ensamheten, men varför?
När man får den känslan kan man känna sig så fruktansvärt ynklig och liten och obetydelsefull.. Det kan vara en sån STARK känsla, man kan må så himla dåligt utav den, är det något som alla känner någongång? Hur ofta är normalt? Har många svårt att fastna i den känslan? För vissa krävs det säkert inte så mkt för att man ska ta sig ur det medans andra har det jätte tungt, vems ansvar är det att se till att de inte stannar där, i det mörka, dystra? Är det helt upp till var och en eller är det upp till de i ens omgivning? Ska de agera, det är nog för mycket att begära va? Det är inte så många som törs fråga. säga till eller stötta när en person mår dåligt eller har grävt ner sig i sin ensamhet, de kan bli svåra att nå och man orkar inte stötta hur längesom helst.. Hur kommer det sig att vissa känner sig ensam fast de har allt man kan tänka sig? Är man för kräsen? Vad kan det vara som fattas? Man har folk runt omkring sig men känner sig ensam ändå, vad är det som är fel? Är det sättet man är på eller omgivningen eller siter det ännu längre in??
Oj jag behöver sol känner jag, alldeles för mycket grubbel...
tomt, alldeles tomt...
Kommentarer
Trackback
