En liten tripp
Äntligen så har jag gjort helg/lov ska förhoppningsvis bli skönt och roligt!
Jag å hunden åker upp till Jämtland nu i eftermiddag, ska hem å hälsa på familjen lite och hunden ska verkligen få busa av sig med de andra hundarna i en hel vecka!
Själv ska jag passa på att rida, har saknat hästarna så! : )
Fick nyss ett sms från mamma, de hade -19 i morse... Det behöver ju verkligen inte va så kallt nu när vi kommer upp!
Jag ska väl packa våra saker och städa så det är fint när vi kommer tillbaka..
Hoppas ni alla får en trevlig påsk!
Sad by true
Ni kanske förstår vad den handlar om, eller så är det bara jag som gör de, rätt mycket känslor inblandat så...
I Can´t get you out of me head
Sad by true,
All I want is you,
Bring me to life
För en lång lång tid.
Forgive me
As I am,
Don´t be cruel.
All I wanna do is make love to you,
Wish you were here.
Du kommer aldrig vara ensam
All I need is you,
You and I
Nothing else matters
Olyckligt eller inte
(Ingenting är olyckligt om du inte anser det olyckligt)
"Lev i nuet och känn att du har tillfredsställelsen just där du är - inte runt knuten."
Skilsmässa
När ordet skilsmässa kommer på tal, då är det ganska seriöst och stort va? Ingen vill väl prata om skilsmässa om man har det bra i ett förhållande?
Det måste vara som ett stort timglas som man väntar på att sanden ska rinna ut i..
Att det bara kan gå åt ett håll om man bara har nämnt ordet skilsmässa..
Men vissa vänder säkert på timglaset några gånger för att de inte törs eller riktigt våga känna efter hur man egentligen mår och känner, utan drar ut på det..
Man vill inte se suddigt man vill se klart och försöka förstå, för båda parters skull.
Kan man rädda ett förhållande i en sån situation? Eller är det dömt att misslyckas? Ger man upp för lätt? Har samhället gjort så att de inte är nån stor grej att skiljas sig längre..
Eller ska man försöka rädda det? Eller har man bara vuxit ifrån varandra, glidit isär, varit med om en stor förändring..
Teoretiskt sätt har man redan gjort slut när man sagt ordet skilsmässa för första gången va?
Sann vänskap
(Sann vänskap är evig)
När kan man kalla en vän för en vän?
När kan man egentligen börja kalla en vän för en vän? Vart går gränsen för att vara bekant och vän? Måste man umgås visst mycket för att kunna vara vänner? Eller är det en känsla som kommer att kännas rätt och att man då vet att man är vänner eller kommer att bli vänner?
När man precis har träffat en ny "kandidat" till vän ska det gå en viss tid tills att man kan kalla det vänskap?
Hur vet man att den andra personen i fråga känner likadant?
Ska man bara våga ta steget till att försöka hitta på något tillsammans för att lära känna varandra bättre eller för att känna om man kan få en riktigt bra vänskap?
Anlednigen till att jag kanske funderar så mycket över det här just nu är för att jag brukar umgås med en tjej på en utav mina lektioner 2 dagar i veckan, jag gillar henne jätte mycket och vi pratar mer och mer och jag trivs i hennes närvaro.
Jag skulle gärna lära känna henne mer, samtidigt som jag är lite skraj över att vi absolut inte matchar!
Visst det är säkert knäppt utav mig att tänka så, men jag tycker att vänskap är något ganska stort.
Om man känner att det inte riktigt funkar som man tänkt sig eller att det inte känns riktigt bekvämt, ska man behålla den "vänskapen" som blir då? Och vad kallas den vänskapen?
Kan man ha olika slags vänner? Eller finns det bara en sort? En äkta sort?
Ögondroppar och Alicia Keys
Så han ligger mest och blundar idag och alldeles nyss spelade han en låt med Alicia Keys som fick mig att tänka på förra helgen då vi va till Sthlm och såg henne live, hon var super bra, lite taskligt ljud ibland men det kunde jag leva med!
Hennes nya album rekomenderar jag varmt, " As I Am"
.Snabba impulser
Kvällens Citat
(Efter avslutat arbete är vilan skön.)
Kan en blick verkligen betyda nå speciellt?
Ni små experter som finns där ute, hjälp en vilsen själ som mig...
Idag var han rätt snabb ut från lektionsalen, jag klär på mig, tar det ganska lugnt... Och när jag kommer ut i korridoren står han lutad mot en vägg så han ser tillbaka mot dörren till klassrummet, när jag passerar tittar han på mig och typ himlar med ögonbrynen och säger - Tjena.... (tror jag, jag hade hunnit plugga in ipoden i mina öron!) Jag sa bara hej och passerade...
Ville han nåt mer? Eller är det jag som överdriver och bara virrar till det?
Elakt eller inte?
Hård men rättvis.. : )
Jag trivdes med att bestämma och ha ansvar men efter 3 1/5 år på samma ställe tyckte jag att jag kunde det där jobbet utan och innan.. Fast jag hade hyffsat betalt och bra arbetskamrater tog jag det stora steget in till chefen och sa upp mig!
Så nu har jag och min hund flyttat ner till Uppsala och pluggar..
Fick nästan lite dåligt samvete när vi pratades vid igår, det är 2 stycken relativt nya tjejer där, en utav dom var jag med och anställde och hon har väldigt mycket frånvaro nu, hade träffat nån ny snubbe som hon hellre umgås med än sina trevliga arbetskompisar.. Det känns trist ,hon som precis fått fast tjänst, eller tillsvidare som det nu heter.. Den andra tjejen som dom tagit in, var jag med att intervjua och kände att hon kanske inte riktigt var rätt för just det jobbet.. Men efter jag slutat tog dom in henne och ja, hon har också mkt frånvaro och sjukskrivningar! Tänk om de bara lyssnat på mig! Är det lite elakt att tänka så? Lite rätt åt dom?
Jag ska nog titta in där och säga hej när jag åker hem i påsk!
De hade det tydligen väldigt stökigt och absolut ingen ordning där nu! Inget som jag hade accepterat! Känns skönt att de saknar mig!
Att känna att man var lite respekterad!
Om fantasin räcker till!
Jag har precis skaffat min första blogg, så låt se hur det går! Och om min fantasi räcker till för att driva den vidare!
