Desperat!
Hur långt kan det gå innan man blir galen och känner sig knäpp? Hur långt måste de gå innan man kan göra nån anmälan så att det har någon bertydelse?
Jag börjar bli fruktansvärt less och arg och faktiskt ledsen om jag skulle känna efter...
Jag vill inte leva det här livet! Är det normalt att de är så här i samhället, i staden jag bor i? Är det den lilla "lant" flickan som är ovetande och känslig? Är det här en del i vardagen eller är det bara jag som råkar ut för det och kanske några få procent till?
Eller är det så att alla någongång råkar ut för det här?
Jag har stått ut så länge nu och känner mig så hjälplös, jag kan inte göra nåt som gör någon skillnad. Är jag den enda som blir drabbad eller är det flera i just det här området?
Är det en liten grej som jag gör stor?
Jag tycker inte om att oroa mamma men jag känner att jag måste ringa henne för att prata varje gång det hänt nåt nytt. Förlåt mamma för att jag alltid lyckas med det omöjliga!
Jag vill verkligen inte ha det så här, jag önskar verkligen att ni slutar nu. Vad har ni för liv? Det kan ju absolut inte innehålla något mer än min vardag och vad jag gör och vilka jag umgås med.
Om det ändå finns nåt som kan hjälpa er så att ni ger fan i mig.. Vad är ni ute efter? Eller är ni så pass sjuka så att ni inte tänker så? Men det måste vara nåt som "drar" er, vad får er att fortsätta?
Jag vet att jag har era blickar på mig varje gång jag går ut... Vad får er att ha modet till att stå utanför vårat fönster och bara stirra in? Eller när ni förföljer mig med max två decimeters avstånd för att kunna titta in i lägenheten när jag låser upp dörren? Vilken normal människa skulle göra något sådant? Ni står ute i vårat trapphus och väntar på? Vad? Att vi ska gå ut? Jag vet att ni står där.. Ni bor inte ens i samma trapphus som oss! Ni ringer mig och mina anhöriga och med jämna mellanrum går ni och känner på vårat dörrhandtag!!!
Är det fel utav mig att känna och reagera så här?
Men jag vill inte leva i ett mörker och känna mig förföljd, jag har gjort allt för att hålla mig utanför och inte bry mig men det verkar inte hjälpa, de ger inte upp..
Om någon av er har tips eller idéer på hur jag kan göra, snälla hjälp... Börjar känna mig desperat. Och det är inte så lätt att hitta ny lägenhet, men jag letar ivrigt..
Jag börjar bli fruktansvärt less och arg och faktiskt ledsen om jag skulle känna efter...
Jag vill inte leva det här livet! Är det normalt att de är så här i samhället, i staden jag bor i? Är det den lilla "lant" flickan som är ovetande och känslig? Är det här en del i vardagen eller är det bara jag som råkar ut för det och kanske några få procent till?
Eller är det så att alla någongång råkar ut för det här?
Jag har stått ut så länge nu och känner mig så hjälplös, jag kan inte göra nåt som gör någon skillnad. Är jag den enda som blir drabbad eller är det flera i just det här området?
Är det en liten grej som jag gör stor?
Jag tycker inte om att oroa mamma men jag känner att jag måste ringa henne för att prata varje gång det hänt nåt nytt. Förlåt mamma för att jag alltid lyckas med det omöjliga!
Jag vill verkligen inte ha det så här, jag önskar verkligen att ni slutar nu. Vad har ni för liv? Det kan ju absolut inte innehålla något mer än min vardag och vad jag gör och vilka jag umgås med.
Om det ändå finns nåt som kan hjälpa er så att ni ger fan i mig.. Vad är ni ute efter? Eller är ni så pass sjuka så att ni inte tänker så? Men det måste vara nåt som "drar" er, vad får er att fortsätta?
Jag vet att jag har era blickar på mig varje gång jag går ut... Vad får er att ha modet till att stå utanför vårat fönster och bara stirra in? Eller när ni förföljer mig med max två decimeters avstånd för att kunna titta in i lägenheten när jag låser upp dörren? Vilken normal människa skulle göra något sådant? Ni står ute i vårat trapphus och väntar på? Vad? Att vi ska gå ut? Jag vet att ni står där.. Ni bor inte ens i samma trapphus som oss! Ni ringer mig och mina anhöriga och med jämna mellanrum går ni och känner på vårat dörrhandtag!!!
Är det fel utav mig att känna och reagera så här?
Men jag vill inte leva i ett mörker och känna mig förföljd, jag har gjort allt för att hålla mig utanför och inte bry mig men det verkar inte hjälpa, de ger inte upp..
Om någon av er har tips eller idéer på hur jag kan göra, snälla hjälp... Börjar känna mig desperat. Och det är inte så lätt att hitta ny lägenhet, men jag letar ivrigt..
Kommentarer
Trackback
